åsa andersson

Idag är man inte lagom avundsjuk på alla vitklädda, fulla och glada studenter. Önskar så mycket att det vore jag som sprang ut med min underbara klass för att firas av familj och vänner för att sedan åka runt och skrika sig hes på ett flak med hög musik och sedan avsluta kvällen på hotellet med hela skolan. Men endast ett år kvar va..
Var både med glädje och sorg jag stod och kollade på alla flak. Kommer bli tomt på skolan, en del kanske man aldrig träffar igen. "Lyckliga dagar" ja, dom flesta gråter av separationsångest..

Det är även rätt sjukt hur man kan fastna för folk, det kan vända upp och ner på allt. För det har det verkligen gjort och det värsta är att man inte kan göra någonting åt det.